Landshövdingen besöker Örnsköldsvik

Berit Högman i mitten och Jean Esselström till vänster inledde dialogmötet, innan kommunens friluftssamordnare till höger fick bjuda på kokkaffe.

När landshövdingen besökte Örnsköldsvik den 25 november var luften ovanligt fri, marken täckt med en och en halv decimeter nysnö och en låg vintersol färgade morgonhimlen i svagt rosa. Besöket var del i Friluftslivets år, där Länsstyrelsen under ledning av landshövding Berit Högman besöker länets alla kommuner för dialog kring friluftslivet och framtiden. En landshövding som för övrigt verkligen var med framme i bräschen när landshövdingarna sköt startskottet för Friluftsåret för snart ett år sedan!

Dagen startade vid skolans närnaturområde 179, ”Klippan”, med några ord på vägen från landshövdingen och Jean Esselström, som är friluftssamordnare vid Länsstyrelsen. Därefter bjöds på kokkaffe och smörgås runt öppen eld och en presentationsrunda.

Vi passar här på att visa en av Erik Engelros lagbilder. Erik är fotograf hos Länsstyrelsen och var den som tog fram Länsstyrelsens tackkort.

Lagbild från dagen, Länsstyrelse och kommun tillsammans. Foto: Erik Engelro.

Bo Edman, tidigare friluftsstrateg, och Johanna Martinell, kommunbiolog, fick berätta om kommunens arbete med friluftsliv och fiske och hur kommunens friluftsstrategi växt fram och numera tillämpas.

Därefter fick er bloggredaktör redogöra för inventeringen av skolans närnaturområden och den riktade satsning som sker inom Friluftslyftet för att utveckla närnaturområden för skolverksamheterna och allmänheten. Det var för övrigt en av anledningarna att starta dagen uppe vid Klippan, som är närnaturområde nr 179 för förskolorna i området, för Örnsköldskolan och för Nolaskolan. SN 179 rustas upp som en del av kommunens Friluftslyft 2021.

Mona Hallin, Anna Pettersson, Karin Öhgren och Eva Johansson berättar om satsningen på Örnsköldskolans utegård. Eva Sonidsson, ordförande i kultur- och fritidsnämnden längst till höger.

Sedan tågade mötet ner till Örnsköldskolan där Anna Pettersson, som är verksamhetsutvecklare kring skolgårdar och utemiljöer, berättade om det projekt för skolträdgård som påbörjats vid skolan. Med sig hade hon trädgårdsdesigner Mona Hallin, som gav deltagarna en teoretisk bakgrund till arbetet. Från skolans sida bidrog Eva Johansson, som är skolans rektor, och Karin Öhgren, som är fritidspedagog, med den praktiska bakgrunden till det projekt som pågår, och som på allvar ska sätta fart när tjälen släpper jorden till våren.

Lunch fick mötesdeltagarna vid Själevads friluftscentral. Mikael Vestman berättade på temat säkerhet om kommunens issäkerhetsarbete, om ett planerat drunkningslarm som kan bli sverigeunikt och om markägarträffar.

Torbjörn Engberg, som är enhetschef för skyddad natur vid Länsstyrelsen, berättade om satsningarna på detta område och konstaterade att länet har gått från drygt 100 naturreservat 2004 till i dags dato ungefär 220 reservat.

Därefter föredrog Oskar Forsberg, som har ett nationellt uppdrag för Skogsstyrelsen, men med kontor i Örnsköldsvik, på temat Vad innebär skogen för skolorna och undervisningen.

Dagen avslutades med gemensamma reflektioner och ett konstaterande av hur viktigt det är att få byta perspektiv med varandra.

Jag måste förresten passa på att notera landshövdingens tjänstebil. Fram till 1973 hade dessa bilar alltid registreringsnummer 1 och förstås länsbokstav som alla andra fordon. Västernorrlands landshövding åkte därför runt i bilen med registreringsnummer Y1. Och hur är det nu, då? Jo, hennes tjänstebil har personlig registreringsskylt, så hon åker faktiskt runt med registreringsnummer Y1!

Landshövdingens tjänstebil.

Sjudagarsveckan

Veckodagarnas namn på ryska och engelska.

Veckan har sju dagar, men inte överallt i världen och inte i alla tider. Hur gick det egentligen till att vi fick just sju dagar!?

Sjudagarsveckan är inte ett påfund från kristen tid utan fanns långt tidigare. Babylonierna, som gett oss 60 minuter per timme och 60 sekunder per minut, indelade veckan i sju dagar redan för 4000 år sedan. Däremot hade romarna och kelterna en vecka med åtta dagar och grekerna, egyptierna och kinesernas varade hela tio dagar! I Baltikum förekom under några århundraden en niodagarsvecka.

Under franska revolutionen gjorde ett kortlivat försök att införa en 10-dagarsvecka som en del i processen att välta kungamaktens envälde över ända. Även i Sovjetunionen infördes veckor med annan längd vid två tillfällen – femdagarsvecka 1929 och sexdagarsvecka 1932 – men 1940 återgick man till sju dagar.

Sannolikt har vi sjudagarsvecka för att babylonierna kände till sju vandrare på himlen: solen, månen, Mars, Jupiter, Merkurius, Venus och Saturnus. Det kan också ha varit inspirationen till judarnas sjudagarsvecka, som den presenteras i Första Mosebok i Bibeln.

Sjudagarsveckan kom in i den europeiska kalendern när romarriket på 300-talet erkände kristendomen. Då hade romare och greker dock sedan länge känt till babyloniernas planetvecka.

Kristendomens spridning inom det romerska riket medförde att det uppstod flera varianter på vilken dag som skulle ägnas åt religiöst firande. Därför utfärdade år 321 Konstantin den store ett dekret om att veckan skulle bestå av 7 dagar med namn efter de 7 himlakropparna eller gudarna: solen, månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus och Saturnus, och att dess första dag skulle vara solens dag, söndag, reserverad för religiöst firande för alla trosriktningar inom det romerska riket. Detta blev därefter det vedertagna förhållandet inom Europa ända fram till i modern tid.

Måndag som veckans första dag infördes i och med ISO 2711 den 1 januari 1973.

Inom judendomen fortsatte man, trots Konstantins dekret, att fira sabbat på den sjunde dagen, vilket inte heller ISO 2711 kunde rubba. När islam uppstod kom muslimernas religiösa veckodag att bli fredag, och då räknar man lördag som den första dagen i veckan.

Bland germaner och nordbor anammades sjudagarsveckan redan före kristnandet. Här byttes de romerska gudarna mot asagudar med motsvarande egenskaper: Mars mot Tyr, Merkurius mot Oden, Jupiter mot Tor, och Venus mot Frigg, Frej eller Freja. De andra dagarna helgades till solen, månen och lustigt nog badet – Lögardag.

Man kan förstås spekulera om sjudagarsveckan blivit förhärskande tack vare Bibeln eller planeterna eller om det rätt och slätt är så att sju är det särdeles magiskt och starkt tal.

Naturskolan vid Änget

Vi berättade för ett tag sedan om naturskolan vid Änget, som Tidningen 7 skildrat. Nu har vi fått några bilder från grundsärskolans verksamhet som vi kan visa här i bloggen.

Vi gör det i två bildspel. Det första beskriver aktiviteter. Du kan själv bläddra igenom bilderna med pilknapparna.

• 

  Här bygger vi en kupolkoja.

• 

  Uppgift: Hitta en björk och rör den med kinden!

• 

  Vi tillagar alltid något på brasan. Här är det pinnbröd med västerbottenost.

• 

  Var ligger skatten?

Det andra bildspelet beskriver situationer.

• 

  Här ligger kapten Gråskäggs silvermynt.

• 

  Vilket ljud passar ihop med vilket?

• 

  Popcorn smakar bäst ute.

Klätterträd på skolgården

Det finns en ambition att bygga bort risker i samhället, som till stor del är sund och klok, men som i förlängningen kan bli kontraproduktiv. Tar vi bort tillräckligt mycket risker får uppväxande generationer varken träna motorik eller riskuppfattning.

I skolvärlden gäller detta framför allt klätterträd, balansstockar och grenar på skolgården. Det går rätt ordentligt isär mellan skolorna hur man ser på träd, stockar och grenar. Kojbyggandet är kreativt men ger upphov till konflikter, som är nyttiga och lärande om eleverna och lärarna kan lösa dem, men som kan ta rätt så mycket tid och uppmärksamhet från rastvakten. Träden är roliga att klättra i, men kan leda till olyckor liksom stockarna till stukade fötter.

Strävan att åstadkomma en säker skolmiljö kan därför leda till att ambitiösa vuxna rensar bort allt som är utmanande och spännande på skolgården och som ger nyttigt risktagande i leken. Klätterträd sågas ned eftersom barnen kan ramla ner, grenar som man kan bygga kojor med avlägsnas och snö forslas bort eftersom barnen kan halka och skada sig i kanor eller herre på täppan-lekar om snöhögarna blir stora. Frågar man yngre elever vad som är roligt på skolan nämner de gärna rasterna. Men i torftiga miljöer har även de mer kreativa och fantasifulla barnen svårt att ha roligt. Snöhögar och buskage lockar, liksom vattenpölar och grenar.

Skolgården ska dessutom vara en pedagogisk resurs för skolan, men är ofta outnyttjad i utbildningen. Det verkar dock finns ett växande intresse för bland annat utomhusmatematik där utomhusmiljöns möjligheter att räkna och mäta eller arbeta med geometriska figurer tas tillvara. Det kan handla om att använda skolgården i undervisningen eller att förlägga lektioner till närnaturområden. I kursplanen står att matematik ska omfatta en utforskande verksamhet och att eleverna behöver erfarenhet från omvärlden för att vidga sitt matematiska kunnande. Detsamma gäller förstås många andra skolämnen.

Ur Barn och ungas säkerhet (2011) som MSB gett ut står att läsa:

Processen kring hur skolgården planeras och förändras är viktig. En skolgård blir aldrig färdig, varken när det gäller utmanande och utvecklande miljöer eller säkerhet. Ofta drivs förändringsarbetet inom dessa områden av vuxna, men barn vet bäst hur en bra skolgård ska vara och de är ofta först med att upptäcka vad som kan vara farligt i omgivningen. Därför är det klokt att utnyttja barnens kompetens och kreativitet när en skolgård ska planeras eller förändras.

En undersökning vid Lärarhögskolan i Kristianstad (2006) visade att pedagoger rent generellt är positivt inställda till att låta elever klättra i träd, balansera på stockar och bygga kojor. De ser stora fördelar med den motorikträning det medför, framför allt för barn som i övrigt är stillasittande. Det bidrar till kreativitet och en variation i lekarna och ger bättre koncentrationsförmåga och gynnar det sociala samspelet. Just trädklättring tränar dessutom det motoriska beteendets alla fyra undergrupper: motorisk utveckling, motoriskt lärande, motorisk kontroll och motoriska problem. Det övar också både grov- och finmotoriken.

En finsk studie från 2017 konstaterar: Experience and scaffolding around trees taught the children how to manage tree-related risks.

Alla barn är inte motoriskt mogna att klättra högt upp i träd, varför vanliga önskemål är att såga bort grenar för att försvåra klättrandet, eller rentav fälla träden på skolgården.

Kompromissen brukar bli att regler utformas på vad man får göra och hur, och om det krävs tillsyn för vissa aktiviteter, som till exempel trädklättring. Genom att låta barnen hantera risker under kontrollerade förhållanden utvecklas deras sinnen och motorik vilket ger fördelar livet igenom.

Avslutningsvis en länk till ett projekt i Vallentuna, Riskful Play, för den som vill klättra vidare, Framtidens rörelseytor.