What is a Swede? Ja, just den här bilden handlar det om kålrötter …
Vad passar bättre på den svenska nationaldagen än att fundera över begreppet svenskar. Det är rätt ofta föremål för förvirring, så låt oss titta litet närmare …
Om man med svenskar menar den som har svenskt medborgarskap slipper man en hel del av de tolkningar och tyckanden som annars är fallet. Det är lätt att konstatera vem som är medborgare i ett land och inte. Några människor har dubbelt medborgarskap och kan då sägas vara t.ex. både svenskar och engelsmän.
Men många gånger avses annat när begreppet svensk vädras. Det kan gälla vilket modersmål man har eller vilket språk man helst talar. En språkbegåvad person kan tala många språk och man kallas inte engelsman bara för att man talar engelska väl, så vanligtvis avser man nog vilket modersmål personen vuxit upp med. Det finns för övrigt fortfarande många finländare som vuxit upp med svenska som modersmål. De kan med fördel kallas svenskspråkiga, men inte svenskar, utan finländare eller finlandssvenskar.
Och många människor växer upp med flera modersmål. Alltså blir det fel också från den utgångspunkten att tala om svensk eller engelsk utifrån modersmål. Bättre då att säga svenskspråkig och engelskspråkig.
Ibland betingar svensk betydelsen ”bosatt i Sverige” eller ”stadigvarande bosatt i Sverige”. Det uttrycket avråds bestämt från, eftersom det skapar mycket förvirring. En person kan vara stadigvarande bosatt i Nya Zeeland men ha svenskt medborgarskap. En gästforskare kan vara om inte stadigvarande, så åtminstone bosatt i Sverige, men ha kinesiskt medborgarskap. Svensk, nyzeeländare, kines!?
Svensk kan också avse vilket land man är född i, men då blir det förvirrande på allvar. Om man är född i Sverige, uppvuxen i England och sedan inflyttad till Tyskland, med tyskt medborgarskap, vad är man då? Jag skulle påstå att man är tysk, men engelskspråkig. Kanske har man tillägnat sig även fler språk och kanske var inte modersmålet engelska utan hindi!?
Svenskspråkiga Wikipedia har för övrigt för tillfället en lustig beskrivning av begreppet svenskar:
”Svenskar är personer som på olika sätt … betraktar sig som svenskar.”
Notera att jag skrev ”svenskspråkiga Wikipedia”. Det finns ju inget ”svenska Wikipedia”, enbart en wikipedia-version på det svenska språket – ett språk som talas i Sverige, Finland, Estland, men även USA, Kanada, Tyskland, Storbritannien och Spanien, för att nämna länder med fler än 17000 invånare som talar svenska.
Men begreppet svensk är faktiskt mer problematiskt än så. Nationer är ingen objektiv och oföränderlig sanning. Jag tar mig här friheten att citera religionshistorikern och professorn Mattias Gardell, som alldeles utmärkt skildrat två aspekter som försvårar användandet av ordet ”svensk” på alla sätt, även som medborgarskap:
Det finns en standardberättelse om Sverige som ett etniskt, kulturellt och religiöst homogent land där fred och endräkt härskat och där alla talat svenska i hemmen, fram tills helt nyligen, då en våg av invandring underminerat det lugn och samförstånd som sprungit ur denna naturliga enhetlighet. Denna bild har vårdats av våra myndigheter, förmedlats i skolundervisningen och utgjort utgångspunkt för otaliga forskningsprojekt som fått medel för att undersöka ”omvandlingen” av Sverige till en mångkulturell mötesplats. Till berättelsen knyts vanligen föreställningar om den svenska exceptionalismen. Exakt vad vår exceptionella status består i har skiftat genom historien, men idén om Sverige som ett unikt undantag i världen står fast. Förr var vi Den enda sanna kyrkans utpost i världen. Nu är vi världens mest sekulära land. En tid var vi världsledande i rashygien, därefter blev vi platsen där dunkla rasläror aldrig fått fäste. Unikt homogena har vi alltid varit. Med en gemensam värdegrund, som nu undermineras av främmande element. Berättelsen vilar på två samverkande förutsättningar: exkluderingen av det främmande och produktionen av kollektiv glömska.
Så vad är då typiskt svenskt? Är t.ex. samisk kultur typiskt svensk/norsk/finsk?
Den andra aspekten gäller vilka landområden som är svenska:
Det territorium vi idag kallar Sverige är primärt ett resultat av tidigare nordiska monarkers relativa krigslycka. Det var inte från början givet att jämtar och skåningar skulle vara svenskar och att ester och finnar inte skulle vara det. Jämtland och Härjedalen blev svenskt 1645 och Skåne, Halland och Blekinge införlivades 1658. Sverige fick avträda Estland till Ryssland efter förlusten i Det stora nordiska kriget 1700-1721, där också Osmanerna var med – på Sveriges sida. Efter en ny krigsförlust mot Ryssland 1808-1809 blev Finland – som varit en del av Sverige under mer än ett halvt årtusende – ett formellt självständigt, men av Ryssland beroende storfurstendöme. Därmed blev Bottenhavet en gräns och Västerbotten ett landskap i östra Sverige och Österbotten ett landskap i västra Finland. Sverige förlorade en tredjedel av sin yta och en fjärdedel av sin befolkning.
Det här är hämtat ur Mattias Gardells översikt Islamofobi (2011). Den innehåller mycket annat värdefullt för den som vill utmana och ifrågasätta sina egna och andras fördomar.
Att säga ”tala svenska” är heller inte oproblematiskt. Fornsvenskan utvecklades ur fornöstnordiskan på 1200-talet. Språk är formbara och tar intryck av allt möjligt runt omkring. Under århundraden hade franskan stort inflytande på svenska språket och tidvis också tyskan. Numera är det förstås engelskan som lånas in flitigast. Gustav III pratade helst franska, och Karl XII hade en armé bestående av tyskspråkiga soldater. Trerätters middagar blev populära först när Frankrike var stormakt och modeförändringar har nästan uteslutande varit av utländsk bakgrund. På så sätt har ju de som “format” Sverige högst upp oftast tagit intryck utifrån både vad gäller språk, mode och matkultur.
Vad gäller just det typiskt svenska tror jag emellertid vi sätter punkt här.
Skollokaler Örnsköldsvik 